Återseende

19 04 2009

Idag har jag träffat en gammal vän. Någon som jag inte träffat på många år, men idag så bara var hon där. Det var ett kärt, men mycket sorgligt återseende. Det skar i mitt hjärta.

Min farmor, den starka kvinnan som alltid fanns tillhands för mig, hon har liksom varit borta i flera år. I hennes kropp har en elak gammal dam flyttat in, och givit dåligt samvete till mig och många andra, istället för kramar och kärlek. Eller, det var nog kärlek hon gav, men bara på fel sätt. Min ”riktiga” farmor, hon försvann för många år sen, och jag har saknat henne så.

Men idag – idag träffade jag henne igen.

Hon satt på sängkanten och log. Lite frågande först, men sen blev hon så glad. Den där elaka tanten var borta och hade äntligen lämnat plats för min rara farmor.
Jag hade plockat lite vitsippor och violer. Jag vet att hon älskar blommor. Speciellt såna som man hittar i naturen, inte i blomsterhandeln.
Hon hör så dåligt, så konversationen blev enkelriktad… och virrig. Det är svårt att hålla reda på då och nu när man är 90 år och ligger på sjukhus med bäckenfraktur och smärtstillande piller, sår i huvudet och blåmärken överallt.
Men jag gjorde det jag tror att hon behövde mest. Jag satt där, och tittade henne i ögonen och gav henne kärlek. Jag höll hennes hand och smekte hennes magra fingrar. Den mjuka huden.
Jag kände efter noga och nog fanns den där, den där handen jag höll när jag var liten. Men idag var det inte hon som var den starka, det var jag.
Jag såg henne igen, min farmor. I ögonen lyste hon. Jag fick verkligen träffa henne igen. Men så sorgligt att träffa henne så. Och nu. Och snart… vad finns då?

”Jag vill inte dör här”

Du är självständigheten personifierad, och plötsligt är du helt beroende av andra. För allt. Jag kan inte ens tänka mig hur det känns. Men jag lider med dig.
Jag önskar inte livet ur min farmor, det vill jag understryka. Men jag önskar henne att slippa det som är nu. Och hon lever på lånad tid.

Farmor, jag är så glad att jag fick träffa dig igen. Du är min största idol. När jag får egna barnbarn så hoppas jag att jag orkar engagera mig lika mycket i dem, som du gjorde i mig. Du fanns alltid där. Du var min bästa vän, när inga andra vänner fanns.
Jag älskar dig så mycket.


Åtgärder

Information

5 responses

20 04 2009
Jeez

*kramar på* Fint skrivet om din farmor!

21 04 2009
Monnah

Så vackert! Att förlora någon som egentligen inte är borta känns många gånger extra hårt eftersom man vet hur det kunde vara… Jag är glad att du fick uppleva den fina stunden.

21 04 2009
Dolores

*torkar bort en tår* Vad känslosamt och vackert skrivet!
Kram Dolores

26 04 2009
ANNAANNA

Jag känner med dej och tror mej veta hur du känner *smiles*

Min egen Mormor blev 93 år 11 månader och 3 veckor, hon dog nu i vår endast ett par dagar innan sin 94 årsdag och jag blev väldigt lättad för hennes skull, ingen mer förvirring, smärta eller maktlöshet utan lugn…

1 05 2009
Petra

Åh vad jag känner igen mig! Vad härligt för dig att du fick en glimt av hennes riktiga jag. Sist jag träffade min farmor var hon inte alls där längre. DET var fruktansvärt jobbigt. Jag menar, skalet såg ju precis ut som min älskade farmor, men det bodde liksom ingen innaför längre…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: